Bittert ris (1949)

Bittert ris (italienska: Riso amaro) är en italiensk dramafilm från 1949 i regi av Giuseppe De Santis, vanligen räknad som ett av den italienska neorealismens främsta verk trots att den inte är en helt renlärig representant för den neorealistiska skolan.

Filmen var den första av två i De Santis produktion där kvinnor, både som individer och kollektiv, är berättelsens huvudpersoner. Den kan i det avseendet ses som en generalrepetition för Rom klockan 11 (1952) där neorealismen är mer renodlad och den individuella viljans betydelse underordnas en skoningslös slumpmässighet. Framställningen av de kvinnliga arbetarnas slit på risfälten är mer optimistisk och tydligt influerad av socialistisk realism som den tedde sig i sovjetisk film. Slutuppgörelsen mellan de goda och onda krafterna i filmen är lika tydligt påverkad av amerikansk gangsterfilm med det viktiga undantaget att i denna film är det kvinnorna som sköter skjutandet sedan deras manliga följeslagare i ett tidigt stadium av slutstriden försatts i obrukbart skick.

Filmen nominerades till en Oscar för bästa berättelse vid Oscarsgalan 1951. Den blev känd även för sitt nyskapande soundtrack med en kombination av amerikansk jazz och italienska dialektala folkvisor. En intressant detalj med anknytning till just sångerna är att Silvana Manganos talröst dubbades av Lydia Simoneschi men sångerna sjöng hon in själv och har alltså två olika röster i filmen.